Crea Diem!

I morse när jag steg upp, närmare bestämt kl 05.00 så gick jag min vanliga runda med Nova.
Såg en skatunge ligga helt öppet på en gräsmatta och jag tänkte "nej jäklar".. Jag ville rädda den, men skulle till jobbet.
Den var helt apatisk och jag tog upp den och lade den intill en trästam i hopp om att mamman och pappan skulle bry sej i den. Det fanns inga träd att sätta den i heller, utan bara stammar och grenarna kom hur högt upp som helst på trädet.
Såg boet den måste ha fallit ur, eller om skat-föräldrarna "puttat" den lille ur boet.

Jag kom till jobbet, för sent, eftersom jag stog och höll i den där krabaten ett bra tag och sedan skulle jag upp med Nova och tvätta händerna NOGA.

Lassade ur containern som kom. MYCKET saker, TUNGA saker - men det fixade jag och Martin.
Trött var jag då jag ställde mej i kassan första timmen.

Tänkte på fågeln och undrade om den hade fått mat oxå vidare.
Hoppades att ingen katt hade tagit den, samtidigt som jag hoppades att den skulle vara borta när jag kom hem igen.

Väl hemma så ser jag den lille, liggandes i stekhet sol med vingarna utslagna över gräset. Åh den är död tänkte jag och kände en viss lättnad, för då skulle mitt samvete inte tvinga mej att "ta hand om den".
Gick fram och kollade lite närmare, men då rör den på dej!
 - NEJ! skit! jäklar!

Sprang upp, hejjade på Nova. Ner igen med vatten och en liten sked. Tvingade den att gapa och gav den lite vatten.
Den sa inte ett ljud på hela tiden. underligt. Annars brukar dom ju kunna skrika dom där.
Men det var helt tyst.
Jag satte mej ner under trädet med fågeln i handen och funderade på HUR sjutton jag skulle få upp den i boet igen, samtidigt som jag nästan förstod att skat-föräldrarna kastat ur den tidigare.
Men jag ville såå gärna ge den en chans till. Den lille hade ju överlevt allting och inte en enda katt hade ätit upp den. Kankse kände katterna att den var sjuk? Om den nu var det? Kan katter känna sådant?

Tankarna vandrade runt i min skalle. Då plötsligt, från ingenstans dyker en man upp i 60års åldern. Han kommer fram till mej och säger att han oxå sett den lille skat-ungen.
Han säger - tror du att den äter lax?
 - åh, ja det tror jag att den gör, säger jag!
Vi matar den med lax och jag ger den vatten. Den börjar återhämta krafterna med säger fortfarande inte ett enda "krax"..
Jag berättar att jag vill få upp den i boet igen.
 - Är du duktig att klättra, säger han.
 - Åh ja, svarar jag, jag är jätteduktig. Väl medveten om att jag ljuger och inte nog med det, jag har en enorm höjdskräck oxå, men jag vill SÅ GÄRNA att fågelungen ska få komma till sitt bo.
Men jag gillar kickar av alla dess slag. Tänk den där gången då jag var på camp change och klättrade 25meter upp i luften på en smal repstege som inte satt fast i varken backen eller träd, där dinglade jag fram och tillbaka, fast besluten om att komma upp till målet,som var en platå utbyggd från trädet 25meter UPP! Jag tog mej dit oxå, oh ja! Sen fick man fritt fall 15meter! Var ju fastspänd i lina, men det sög bra i magen det. haha.

Han hämtar en stege som är 5 meter lång. Den når precis till den första grenen.
Åh herregud, tänker jag.. ska jag verkligen klättra nu?! ojoj... Blir lite rädd. Men tar fågelungen i en tom kompost-påse och sätter första foten på stegen.
Tittar uppåt. upp ska jag.
Kommer upp och klättrar ända upp till det där sablans boet, men då har fågel-föräldrarna byggt boet så tätt och så stort att jag inte kommer åt från varken sidan eller underifrån för att slänga upp fågelbarnet.
SKIT, SKIT SKIT!

Klättrar ner igen. Plockar ur den stackars fågeln ur kompost-påsen. Den säger fortfarande ingenting. Halvt död.
Jag tackar den snälle mannen för hjälpen.
Han går iväg med sin stege och jag tar upp fågeln till mej.
 - Vad håller jag på med, tänker jag, samtidigt som jag öppnar dörren till min lägenhet.

Jag har tagit hand om fågelungar när jag var mindre. Jag har räddat dom, lärt dom flyga och leta mat och sedan kastat upp dom i skyn för att aldrig mer se dom igen. Dom har glatt flygit sin väg, utom en, Peppe, han var alldeles kal och rosa när jag fann honom en kall och regnig sommarkväll.
Jag tog honom i min cykelhjälm och cyklade fort hem till mamma och pappa. Lade den iskalla fågel på en magvärmare, en sådan där kudde som går på el, som blir skönt varm och som man lägger där man har värk.
Jag väntade på att han skulle vakna, mamma och pappa sa att han var näst intill död och skulle säkert dö. Sen pratade dom med mej om att "naturen har sin gång".. Men jag kunde inte förstå det där. Och jag än idag inte göra.
Jag döpte fågeln till peppe, matade honom med kattmat och vatten.
Han började få fjun och var såå söt. Jag satte honom på fingret och lät armen sjunka sakta, och han fällde ut sina vingar men höll hårt om mitt finger med klorna. På så sätt lärde han sej använda vingarna.
Han var en björktrast, eller om det var en hon? det vet jag ju inte. Men jag sa han.
Jag grävde ner mask i jorden, ändå lite synlig och han fattade för han pickade i sej den.
Jag gjorde allt för honom.
Han blev stor och jag kastade upp honom i luften. Han flög och kom tillbaka.
Jag tog ut honom på våran ö och tänkte att jag skulle släppa honom där, eftersom det är så gott som katt-fritt och den gjorde jag. Jag kastade honom upp i luften, han fick vind under vingarna och flög.
Han höll dej på våran ö. Han kom när man ropade. Vi åkte hem och när vi kom tillbaka så kom han flygandes. Helt otroligt egentligen.
Men 2 veckor efter att jag släppt honom fri så skulle vi åka till västerås på POWER MEET. Jag var ju så pass ung så jag fick inte vara hemma ensam. Så jag var tvungen att lämna Peppe på ön och hoppades på att han skulle klara sej.
Jag vet inte om han gjorde det. Jag hoppas det.
För när vi kom tillbaka efter 2 veckor så var han inte kvar på ön.

Jag har dåligt samvete för den fågeln än. Jag hoppas verkligen att han klarade sej och flög sin kos, skaffade sej en fågel-tjej och fick fågelungar.

Jag var så liten men ändå ställde jag väckarklocka för att mata honom mitt i nätterna, fast jag hade skola dagen efter.

Den här fågeln som jag hittade idag, den klarade sej inte.
Jag kom in med honom, virande in honom i en handuk och matade honom med kattmat och vatten. Men han började andas konstigt.
Jag satt och höll i honom, gav honom lite med vatten. Men han dog. Det var kanske så att skat-föräldrarna kände att det var något fel på honom och puttade honom ur boet, eftersom dom gör så.
Men jag ville så gärna ge den en chans till! har man överlevt sådär länge, så ska man fan ha det!
Men jag lyckades inte.
Gud vad jag grät. haha.. guud vad löjlig jag är. Men jag tycker det är så hemskt!
Sen gick jag och Nova och begravde den i skogen.

Ja, det var min dag idag. Och nu sitter jag här.

Nu ska jag avsluta detta skrivande och gå en promenad med Nova.