Crea Diem!

Samlat nya krafter.
Varit in till psyk i Gävle idag och hälsat på honom.
Vi var 3 som åkte in tillsammans. Skönt att ha någon med sej första gången man går in i de där vitmålade rummen med "galna" människor.
Eller är det människorna som är galna?  - Jag skulle vilja säga Världen. Sen människorna.

Idag var han i upplösningstillstånd och mådde inte alls bra. Han hade paranoia och trodde att folk var ute efter honom.
Vi pratade med honom. Han förstod. Han förstod tillslut att det inte var någon som var ute efter varken honom eller hans nära och kära.
Han sa att han kände sej lätt, tom. Han släppte ner axlarna mer och mer, dom satt uppe vid öronen när vi först kom dit.
Han är liksom sej själv emellanåt. Han är medveten om att han har haft en psykos, men jag tror inte att han är medveten om att han fortfarande är sjuk.

Han är så medveten men ändå inte.

Han kramade mej hårt när jag kom. Jag kramade han hårt. Ville inte släppa.
Jag ville trycka in honom i mitt hjärta. Skydda honom från allt ont och ta alla hans onda tankar och förgöra dom.
Jag ville skydda honom. Men hur ska jag kunna göra det?
Det enda jag kan göra är att finnas där, trygga honom och berätta att det inte finns något att vara rädd för. Att allt bara är i hans hjärna - ingen annanstans.
- och han förstår det. tillslut.

Det måste vara svårt att vara medveten om psykosen men ändå tycka att allt är så verkligt. Det är ju hans verkligehet NU och säkert för ett tag framöver.
Jag kan inte bara klampa in i hans "verklighet" och "förvrida" saker. Men jag kan hjälpa honom att förstå att han och jag inte har samma verklighetsuppfattning just nu. - Han är ensam om sin.

Det var så skönt att alla pratade lika med honom, att alla sa samma saker. Så han kunde se att det var inte som han trodde eller tycker.
Han såg så avspänd och lättnad ut när vi gick.

Han kramade mej återigen, hårt och länge. Pussade mej på kinden. Jag hörde gråt i hans röst. kvävd gråt.
Men jag är säker på att han grät när vi gick.
 - Av lättnad, inte av sorg.