uppdatering
Lite uppdatering från kvällen.
Somnade på soffan och vaknade senare än vad jag trodde att jag skulle göra.
Vaknade med armar tunga som en lastbil och dom kändes som stubbar, jag hade tydligen somnat på dom.
Trodde aldrig att mina rörelser skulle bli normala igen.
Det var inte bara dom som kände sej tung. Hela mitt sinne är tungt just nu, inifrån och ut, utifrån och in.
När allt runt om mej lugnar ner sej och saker faller på plats, så blir jag alltid deppig.
Jag tror att det är för att när allt runt om är kaos så ska man ställa det till rätta, rädda jordens alla människor och man glömmer helt bort sej själv, man har helt enkelt - inte tid för sej själv.
Sen när allt blir bra och det inte finns nå mer att "ta tag i" då har man plötsligt tid för sej själv och sina egna känlsor.
Jag tror att jag har tagit mer illa vid mej av den här perioden än vad jag någonsin hade kunna förutspå.
Nu måste jag ta tag i mej själv. Hjälpa mina egna känslor.
- Nu har jag tid. För mej själv.
Jag ska ta vara på den tiden. För jag behöver den nu. Säklerligen mer än någonsin.
Livet kan ofta spela en ett spratt. Men jag tycker att det är så konstigt att känslorna, ens EGNA känslor kommer i skym undan att man "att man glömmer bort sej själv".
Jag är expert på det. Tror jag?
Men jag repar mej alltid.
Jag fruktansvärt deprimerad förut och åt en massa starka tabletter och att sluta med dom var rena tortyren.
Så nu när jag är fri den skiten så ska det mycket till,innan jag stoppar i mej sådant igen!
Den deppighet jag känner nu kan ju heller (inte på låånga vägar) jämföras med den som behövde medicinsk behandling.
Men varje dag är en kamp gott folk. Men så länge jag har en liten flytbojj de jobbigaste dagarna så är det ingen fara. För den gör att jag håller huvudet över vattenytan.
Och sen har jag underbara vänner - Tack för att ni finns. Ni vet vilka ni är!
Bara några små ord kan lyfta en så enormt! tack!
När jag vaknade så tog jag på mej skorna, gick ut med Nova. Varje steg var jobbigt.
Men när jag såg på henne hur hon funderade över vadjag höll på med så tog jag mej ytterligare i kragen och släppte lös henne, - kom, sa jag.
Hon viftade lite förstrött på svansen och kom lunkande.
Sen samlade jag kraft och sprang uppför en kulle, det snabbaste jag kunde och hon efter.
Hon viftade mycket på svansen. glad var hon, igen. (tänk att det behövs så lite)..
Sen sprang vi nerför kullen och jag kände hur jag skulle ramla, eftersom regnet blött ner gräset och gör det halt, men jag klarade mej. Nova stog kvar uppe på kullen och kollade på mej.
Jag kallade in henne och hon for nerför med en himla fart, det dånade i backen, lät som en hel hjord med elefanter.
Sen gick vi vidare. Gjorde en del sök med henne, hon älskar att få söka rätt på saker.
Denna gång blev det bara en pinne som vi hittade på vägen. Vilket luktsinne dom har.
Men hon tröttnade fort på den leken, tror det är för att hon är i löpet och är himla lojj, helt enkelt.
Sen hittade hon en liten grop i gräsmattan, som blev till en himla stor grop efter ett tag (jaaa, jag sparkade tillbaka all jord när hon hade lekt färdigt).. det var roligt att se, jag älskar när hon gräver, hon ser så stark ut.
Sen hör jag "heeej heeej".. j
ag kände inte igen rösten så jag vände mej om för att se om det var mej människan i fråga hejjade på. Det var det, naturligtvis!.. (dom dras till mej)..
- hejhej, svarade jag lite trött.. Visade att jag inte hade någon lust att prata just nu, helst aldrig.
"åh vilken fiiin hund du har"..
Jag skådade honom, han var stor och rund, blont hår (det lilla han hade) och blont skägg med en ganska stor leverfläck på höger kind som lös igenom de fjun han hade på hakan och kinderna. Glasögon med grova svarta bågar som han ständigt tröck upp med pekfingret.
Han hade piratbyxor och en urtvättad gul t-shirt med ett lejon huvud på (antar att det var den enda t-shirten han hade) instoppad i byxorna...och gylfen öppen.
- Jasså, jaha tack så mycket.
Då går han fram till Nova och hälsar på henne.
Nejnej, tänker jag. Nu blir jag kvar här i evigheter. Jag orkar inte detta idag!
Sen satte det igång.
"jag hade en pensionerad polishund, en dobbermann var det".. "Han hade så mycket muskler och vägde 80kg!" (bör tilläggas att en dobbermann-hane har en vikt på 40-45kg och då är den STOR!) "när han vände upp magen så såg man magrutorna på honom".. "ja, gud så stor han var"... "När han bajsade så gick han in i en skogsdunge, där stog han sedan och sprätte över bajset tills det att det inte syntes längre och då gick han fram och plattade till jorden han hade skvätt på det så det blev plant med backen"...
"Du vet för ett tag sen så höll ett barn på att ramla ner i ån här borta och då slängde sej hunden efter honom och drog upp honom i kragen" (jag har aldrig hört om nå sådant och hade det hänt så hade det stått i alla sandvikens tidningar). "Han vann ju medaljer oxå, en gång för att han skadade sej i strid och en gång för att han tog en kula för sin förare, ja och när det var marknaden här på stan så VÄGRADE han att gå ut om han inte fick ha medaljerna på sej, ja det är sant! han vägrade, så jag fick sätta på honom en sjal och sätta medaljerna på den, annars gick han inte ut vettu"
- JOMENVISST TJENA HALLÅ!
Vakna ur din lilla fantasivärld!
Det var än mer han berättade om den där hunden, som han förmodligen aldrig hade haft, men jag orkar inte skriva allt. Vet inte ens om jag kommer ihåg att eftersom jag lät allt gå in genom ena örat och ut genom det andra.
Jag fick inte en syl i vädret utan stog mest och sa - Jaha, men oj, ja gud, det var stort det, Oj vad duktig han var. Oj tog en kula för sin förare, oj så trofast hund, ja dom är underbara hundar, jaha, ooojjj, oj så duktig, jamen ohhhh, ja gud, men åhhh!
Försökte vid många tillfällen att gå därifrån, men han höll mej kvar och jumer han ljög destu mer liksom, "stuttsade" han. Röck och stutsade.
Jag bara kände hur jag MÅSTE därifrån.
Tillslut tog jag tre kraftiga steg bakåt samtidigt som jag nästan skrek - MEN GUUD SÅ MYCKET MYGG DET ÄR!!
Han såg ut att vakna ur sin lilla värld för ett tag, för han hajjade till.
Sen vände jag ryggen mot honom och samtidigt tänkte jag "antingen så flyger han på mej nu eller så låter han mej gå, tills nästa gång vi ses"..Han lät mej gå.. Jag var på helspänn och berädd att kontra med ett jäkla hårt nacksving om jag hörde att han kom efter.
Men han ropade "okej då, ja, hej då!"
hejdå, sa jag och fortsatte trampa hemåt.
Nova när hon gräver och sanden spruuutar! hahah!
Huh?!? Gjorde jag det där?
Åh, jag är heelt slut morsan! *phu* (hahaha, guud vad rolig hon ser ut!)
Sen visade Jonis sina jonglerar-konster för mej på jobbet. Se så duktig han är!
Somnade på soffan och vaknade senare än vad jag trodde att jag skulle göra.
Vaknade med armar tunga som en lastbil och dom kändes som stubbar, jag hade tydligen somnat på dom.
Trodde aldrig att mina rörelser skulle bli normala igen.
Det var inte bara dom som kände sej tung. Hela mitt sinne är tungt just nu, inifrån och ut, utifrån och in.
När allt runt om mej lugnar ner sej och saker faller på plats, så blir jag alltid deppig.
Jag tror att det är för att när allt runt om är kaos så ska man ställa det till rätta, rädda jordens alla människor och man glömmer helt bort sej själv, man har helt enkelt - inte tid för sej själv.
Sen när allt blir bra och det inte finns nå mer att "ta tag i" då har man plötsligt tid för sej själv och sina egna känlsor.
Jag tror att jag har tagit mer illa vid mej av den här perioden än vad jag någonsin hade kunna förutspå.
Nu måste jag ta tag i mej själv. Hjälpa mina egna känslor.
- Nu har jag tid. För mej själv.
Jag ska ta vara på den tiden. För jag behöver den nu. Säklerligen mer än någonsin.
Livet kan ofta spela en ett spratt. Men jag tycker att det är så konstigt att känslorna, ens EGNA känslor kommer i skym undan att man "att man glömmer bort sej själv".
Jag är expert på det. Tror jag?
Men jag repar mej alltid.
Jag fruktansvärt deprimerad förut och åt en massa starka tabletter och att sluta med dom var rena tortyren.
Så nu när jag är fri den skiten så ska det mycket till,innan jag stoppar i mej sådant igen!
Den deppighet jag känner nu kan ju heller (inte på låånga vägar) jämföras med den som behövde medicinsk behandling.
Men varje dag är en kamp gott folk. Men så länge jag har en liten flytbojj de jobbigaste dagarna så är det ingen fara. För den gör att jag håller huvudet över vattenytan.
Och sen har jag underbara vänner - Tack för att ni finns. Ni vet vilka ni är!
Bara några små ord kan lyfta en så enormt! tack!
När jag vaknade så tog jag på mej skorna, gick ut med Nova. Varje steg var jobbigt.
Men när jag såg på henne hur hon funderade över vadjag höll på med så tog jag mej ytterligare i kragen och släppte lös henne, - kom, sa jag.
Hon viftade lite förstrött på svansen och kom lunkande.
Sen samlade jag kraft och sprang uppför en kulle, det snabbaste jag kunde och hon efter.
Hon viftade mycket på svansen. glad var hon, igen. (tänk att det behövs så lite)..
Sen sprang vi nerför kullen och jag kände hur jag skulle ramla, eftersom regnet blött ner gräset och gör det halt, men jag klarade mej. Nova stog kvar uppe på kullen och kollade på mej.
Jag kallade in henne och hon for nerför med en himla fart, det dånade i backen, lät som en hel hjord med elefanter.
Sen gick vi vidare. Gjorde en del sök med henne, hon älskar att få söka rätt på saker.
Denna gång blev det bara en pinne som vi hittade på vägen. Vilket luktsinne dom har.
Men hon tröttnade fort på den leken, tror det är för att hon är i löpet och är himla lojj, helt enkelt.
Sen hittade hon en liten grop i gräsmattan, som blev till en himla stor grop efter ett tag (jaaa, jag sparkade tillbaka all jord när hon hade lekt färdigt).. det var roligt att se, jag älskar när hon gräver, hon ser så stark ut.
Sen hör jag "heeej heeej".. j
ag kände inte igen rösten så jag vände mej om för att se om det var mej människan i fråga hejjade på. Det var det, naturligtvis!.. (dom dras till mej)..
- hejhej, svarade jag lite trött.. Visade att jag inte hade någon lust att prata just nu, helst aldrig.
"åh vilken fiiin hund du har"..
Jag skådade honom, han var stor och rund, blont hår (det lilla han hade) och blont skägg med en ganska stor leverfläck på höger kind som lös igenom de fjun han hade på hakan och kinderna. Glasögon med grova svarta bågar som han ständigt tröck upp med pekfingret.
Han hade piratbyxor och en urtvättad gul t-shirt med ett lejon huvud på (antar att det var den enda t-shirten han hade) instoppad i byxorna...och gylfen öppen.
- Jasså, jaha tack så mycket.
Då går han fram till Nova och hälsar på henne.
Nejnej, tänker jag. Nu blir jag kvar här i evigheter. Jag orkar inte detta idag!
Sen satte det igång.
"jag hade en pensionerad polishund, en dobbermann var det".. "Han hade så mycket muskler och vägde 80kg!" (bör tilläggas att en dobbermann-hane har en vikt på 40-45kg och då är den STOR!) "när han vände upp magen så såg man magrutorna på honom".. "ja, gud så stor han var"... "När han bajsade så gick han in i en skogsdunge, där stog han sedan och sprätte över bajset tills det att det inte syntes längre och då gick han fram och plattade till jorden han hade skvätt på det så det blev plant med backen"...
"Du vet för ett tag sen så höll ett barn på att ramla ner i ån här borta och då slängde sej hunden efter honom och drog upp honom i kragen" (jag har aldrig hört om nå sådant och hade det hänt så hade det stått i alla sandvikens tidningar). "Han vann ju medaljer oxå, en gång för att han skadade sej i strid och en gång för att han tog en kula för sin förare, ja och när det var marknaden här på stan så VÄGRADE han att gå ut om han inte fick ha medaljerna på sej, ja det är sant! han vägrade, så jag fick sätta på honom en sjal och sätta medaljerna på den, annars gick han inte ut vettu"
- JOMENVISST TJENA HALLÅ!
Vakna ur din lilla fantasivärld!
Det var än mer han berättade om den där hunden, som han förmodligen aldrig hade haft, men jag orkar inte skriva allt. Vet inte ens om jag kommer ihåg att eftersom jag lät allt gå in genom ena örat och ut genom det andra.
Jag fick inte en syl i vädret utan stog mest och sa - Jaha, men oj, ja gud, det var stort det, Oj vad duktig han var. Oj tog en kula för sin förare, oj så trofast hund, ja dom är underbara hundar, jaha, ooojjj, oj så duktig, jamen ohhhh, ja gud, men åhhh!
Försökte vid många tillfällen att gå därifrån, men han höll mej kvar och jumer han ljög destu mer liksom, "stuttsade" han. Röck och stutsade.
Jag bara kände hur jag MÅSTE därifrån.
Tillslut tog jag tre kraftiga steg bakåt samtidigt som jag nästan skrek - MEN GUUD SÅ MYCKET MYGG DET ÄR!!
Han såg ut att vakna ur sin lilla värld för ett tag, för han hajjade till.
Sen vände jag ryggen mot honom och samtidigt tänkte jag "antingen så flyger han på mej nu eller så låter han mej gå, tills nästa gång vi ses"..Han lät mej gå.. Jag var på helspänn och berädd att kontra med ett jäkla hårt nacksving om jag hörde att han kom efter.
Men han ropade "okej då, ja, hej då!"
hejdå, sa jag och fortsatte trampa hemåt.
Nova när hon gräver och sanden spruuutar! hahah!
Huh?!? Gjorde jag det där?
Åh, jag är heelt slut morsan! *phu* (hahaha, guud vad rolig hon ser ut!)
Sen visade Jonis sina jonglerar-konster för mej på jobbet. Se så duktig han är!
Kommentarer
Postat av: Ellie
Ja, är det inte underligt så säg att alla udda människor dras till dig som en magnet? Hihi jag säger då det.. Många fina historier du får ta del av! =p
Trackback