Crea Diem!

Jag ska sluta få folk att tro att jag är stark i detta.
Allt är ett spel för galleriet.
Jag ville att ni och hon skulle tro att jag är stark i vårt uppbrott. Men det är jag INTE!
Hon är den människa som betytt mest för mej, någonsin.
Allt känns förjävligt och det är inte alls speciellt trevligt eller kul att vara singel.
Jag hatar det!
Förut så flydde jag på en gång jag kände att det höll på bli seriöst, jag var feg.
Men nu när jag väl stannade, så trodde jag att jag funnit min andra hälft.
Jag trodde att det skulle vara jag och hon för resten av livet. Att vi skulle gifta oss och få barn (så småningom)..

Jag saknar henne på morgonen när jag kliver upp, jag saknar henne på dagarna fast jag är med mina vänner, jag saknar henne på nätterna. Jag saknar att hålla henne i mina armar, alltid när hon låg där så kändes det så helt, som att en pusselbit sitter på rätt plats.
Jag ville hålla henne så för alltid.
Jag saknar hennes leende, hennes skratt. och JA, jag är sårad! Jag är mer eller mindre desperat. Vad fan gjorde vi fel?!.. Varför kan vi inte få det att fungera?!.. När allt känns så rätt, när man älskar så oerhört, hur kan det då bli fel?

Jag saknar att dra handen genom hennes hår som alltid doftar så underbart gott, se henne i ögonen. jag saknar varje del utav henne, "varje litet skrymsle och vrå", som hon brukade säga för väldigt lång tid sedan..

Vi gjorde fel, ja.. men man kan inte göra det rätt om man inte försöker igen.
Men hon vill inte. Ja, ni läste rätt folket. Hon vill INTE.
Hur går man vidare? Jag har förstått nu att det är då inte genom att sitta och vara kall och stor i orden över en blogg, men om jag är ärlig med mina känslor så gör det så fruktansvärt ONT. Dom förgör mej!
Mitt liv blev och kommer förmodligen aldrig att bli detsamma igen.
Vill jag träffa någon ny? Nej, jag tror verkligen inte det. Vad ska jag göra, om jag bara vill ha henne? Vad ska jag göra?!

Det är det som är så förjävla dumt, för när jag väl blir kär, som denna gång, då ger jag hela mej själv till den människan. Jag bygger min värld runt den människan och när det väl tar slut, för det gör det kanske oftast, så har jag ingen grund alls att stå på. Jag har ingenting.
Men det ärmitt eget fel.
Men ångrar jag att jag gav hela mej själv? nej, jag tror inte det?

Men äkta kärlek, det var det. Hon var min prinsessa, min guldklimp, hon var den jag såg upp till mest i hela världen, den jag avgudade mer än livet självt.
Hon var den människa som hade de finaste värderingarna, hon var den människa som är det ärligaste jag någonsin mött och hon var den vackraste inufrån och ut, utifrån och in.

Nej så hädanefter så kommer dumma jag att lägga ner bilden utav mej som osårbar och stark.
I denna blogg tänker jag skriva sanningen om vårt uppbrott. Från dag till dag. Känslor, tankar och minnen.
Ända tills jag antingen kommit över henne,eller om hon någonsin vill ha mej tillbaka..

Jag trodde att livet bara skulle bli enklare och enklare. Men jag har fått bevis på att livet aldrig någonsin blir så lätt som jag har trott.
 Med henne, en chans till med henne, då hade det blibit lätt.. det är ju där jag hör hemma! I hennes armar och hon i mina! Vad är det här för orättvisa?! Hur fan kan ödet vara såhär?
Klumpen i halsen växer sej större och större. Men jag går på stan, jag går på fester, jag går på krogen, jag går ut med nova och sista veckan har jag låtsas som om ingenting har hänt. Eller så har jag låtsas som att det som har hänt är bra. Men det är det INTE!

Fy fan för det här. Fy fan för mej själv och det här jävla livet. Fy fan för den orättvisa kärleken.
Fanfanfan!


Uppdatering..
Vanessa hälsade på idag. Första gången på länge jag ser henne nu. Det var kul. Hon och Linn ska skaffa lägenhet i sandviken, då kanske vi kan ses oftare. Jag är glad för Vanessas skull, hon verkar ha fått en fin flickvän! Hon förtjänar verkligen det!
Synd att du var tvungen att åka så snabbt :-(

Nova gnager på ett märgben och jag sitter här. önskar mycket och hela tiden. Men ingenting tycks slå in..
Som jag skrev till en viss dam innan, - Jag känner mej som en burk med ruttet och illaluktande innehåll.
Hur går man vidare? Hur sjutton tar man nästa stapplande steg?
Allt känns så ostabilt, så vingligt. Så ensamt och rädslan är fruktansvärd.. Jag är så himla rädd!
Jag kan inte sova, varje dag och kväll har varit märkta med tårar sen hon lämnade mej. Det finns inte en enda dag då jag inte har gråtit. Jag har hört om folk som dör i sorg, kan jag göra det?
Jag trodde att jag var starkare än såhär, men jag är svag. Svag och ganska ynklig..

Vissa mår bra av att höra mej säga det, men varsågod, jag bjuder på det! Ta det, tyck om att jag är svag, bli starkare av det själv! Men ni är bara PATETISKA.. Och en vacker dag så slår det tillbaka på er själva.. tyvärr..
Jag tror på KARMA, och ni som mår bra av att andra mår dåligt och sörjer, ni som blir starka utav det och ni som får ert ego tillfredsställt av det, NI har DÅLIG KARMA..

Nog om det nu.

Idag grät jag på jobbet. haha.. som oftast då, men idag bröt jag ihop fullständigt.. Allt kändes så jävligt, så ledsamt, så kvavt. Så ruttet, så brutalt!

Ska det vara såhär?..