Crea Diem!

Jag blir tokig på allt som händer. Blir så fruktansvärt ledsen å splittrad över allt.
Vill så gärna kunna hjälpa, men det kan jag inte. Jag hjälpte henne på avgiftningen, men det tig ju bara någon dag så var hon igång igen. Sprutor hit å sprutor dit.
Jag orkar inte! Vill inte ha med henne att göra längre.. Är så orolig att jag kan dö.
Men hon kan inte få påverka mej såhär längre, nej! Jag måste sätta ner foten och döda min oro. Jag orkar inte. Christine blir lidande, vårat förhållande blir lidande..
Allt handlar om ****** nu för tiden.
Jag är så ledsn för allt. Ledsen för att jag inte kunde hjälpa henne bättre än vad jag gjorde. Ledsen för att hon inte bestämde sej när hon hade chansen. Ledsen för att christine blir lidande. Ledsen för att oroa mej.
Jag har nyckel hem till ******, jag har gått dit "oanmäld" flera gånger för jag ser hur hon ligger där, medvetslös, död. Har smugit in nyckeln i dörren av rädsla för vad jag ska finna där inne. Blundat när jag tagit det första steget in i hennes hall å hållt andan för att sedan skrika hennes namn med halv-gäll röst.

denna oro gör mej sjuk. Jag orkar inte känna såhär längre. Jag MÅSTE sätta ner foten nu. Det får helt enkelt vara bra nu.

Hon ska väl in på behandling snart. Då blir jag av med henne. Låter sjukt att säga kanske? men det ska bli så skönt! Slippa henne, helt! Iväg med henne bara.
Då vet jag iaf vart hon är, vad hon gör och att det är bra!
Nu vet jag ju ingenting! Bara att hon förstör sina armar med nålar å tar överdos på överdos.
- STICK! FÖRSVINN! det ska bli så skönt att bli av med dej! Dra för fan!

Jag hoppas att hon tar denna chans nu.
Jag ger upp.
Nu ligger bollen hos henne. "Jag kan inte göra något, det är bara hon som kan det, genom att bestämma sej".. så det är egentligen bara slöseri med min tid att ägna tid åt henne.
- Jag måste oxå leva, Inte bara andas!

Det värsta är att jag bryr mej så FRUKTANSVÄRT mycket om henne. Men nu är det upp till henne. För jag orkar inte längre.
Jag har gjort allt, allt som står i min makt.
Nu vet jag hur mina föräldrar hade det.
Skillnaden är att hon är min vän och jag är deras dotter. Dom hade det sjukt mycket värre. Men jag vet iaf på ett ungefär.

Nä, nu har jag suttit här å letat å internet efter en dikt som möjligen kan besriva lite av detta jag känner. men jag hittar ingen.
Jag är just nu oförmögen att sätta ord på mina egna känslor för att få ihop en dikt. Jag känner allt på en å samma gång. Det blir för svårt att skriva då. jag vet liksom inte vart jag ska börja någonstans. Så då struntar jag i att slänga in en dikt här.
Eftersom livet är alldeles för kort för att slösas bort så avslutar jag helt enkelt med..

- Carpe diem!
(Fånga dagen)